lärt mig leva med det
att jämt och ständigt vara på ruta ett, antingen så kommer jag inte loss, vidare.. eller så är de one step forward and two steps back.. de är sjukt, de finns ingen annan plats än de här.
och att jämt och ständigt se dig, de gör de inte bättre någonstans. jag vill inte se dig, jag vill inte veta av dig. jag vill låtsas att du aldrig funnits, aldrig någonsin. men de går inte. de tog inte lång tid för dig att komma in i mitt liv, men de tar betydligt mer för att du ska komma ut. men jag vill inte ha dig här, jag vill inte ha dig någonstans. jag kan inte ens förklara hur jag känner i ord längre, för det är så obeskrivligt. det finns inga ord för de, de är aldrig någon som kommer förstå. you can't just force your love on someone and then just walk away.
varför alltid på ruta ett, varför aldrig på ruta två? varför kan inte allt vara bra, jag menar att man har allt? jag menar inte att jag har dåligt, utan jag menar varför inte allting kan vara bra på en och samma gång. ska de alltid vara någon som straffar en?
jag kan sitta och läsa igenom orden du en gång sa till mig, och fortfarande gör, hur äkta det än känns så vet jag inte om det är äkta, vet inte ens om en enda bokstav, eller ett enda ord från dig är äkta. även om jag tror att det är äkta, även om det känns äkta, och även om jag vill att det ska vara äkta.
nej.
det finns inget mer, det finns inget du & jag.
äkta vän; de va något jag trodde att du var!
har aldrig trott sånt här om dig&det vet du.
men visst, kan man ha fel
har aldrig trott sånt här om dig&det vet du.
men visst, kan man ha fel
Kommentarer
Trackback
