det är inte värt..
..att kämpa för att något ska funka, när du är den enda som kämpar. det bara går inte, varför ska jag vara den enda som kämpar för något? Det funkar inte så, det går inte, en relation bygger på fler personer än en. Jag är inte en sån person som kan toffla folk, och be om förlåtelse tusen gånger om. Det är såhär, visst skulle jag kunna be om ursäkt, men i det här fallet ser jag inte riktigt för vad - men inte heller varför du ska be om ursäkt, på sätt och vis.
Jag tror nästan att jag bara har kämpat för en enda person så sjukt mycket, men det finns anledningar, jag visste att den tjejen fanns där alltid, alltid! Hon hade alltid svar på mina frågor, hon såg direkt när något var fel, och hon kunde börja krama om mig samtidigt som jag fick tårar, ibland bara för jag kände att allt var så perfekt. Varje gång vi sågs kramade hon om mig som den gången skulle vara den sista. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det är bara så som ingen annan.
Men det var inte det jag skulle säga nu utan: var vänskap var bra, den var ganska så bra. Även om vi båda hade våra irritationsmoment på varandra, men det är sånt som händer. Vi håller inte alltid med varandra, men ofta. Vi kände inte alltid samma sak, men vi förstår ändå varandra på något sätt. Men det är bara såhär, jag kan inte vara den enda som kämpar för något, därför gör jag precis som dig - bryr mig inte längre. Jag vet inte vad du känner egentligen, men känner du så att jag bara var "en bland alla andra" så okej, det finns inget som jag kan göra åt saken. Men jag tror allvarligt att vår vänskap slutade för att vi är för lika varandra, vi uppfattar saker på samma sätt, och ibland blir det fel. Jag har ingenaning vad jag ska säga, men ifall inte båda kämpar då kan vi lika gärna säga hejdå till allt vi hade.
Jag tror nästan att jag bara har kämpat för en enda person så sjukt mycket, men det finns anledningar, jag visste att den tjejen fanns där alltid, alltid! Hon hade alltid svar på mina frågor, hon såg direkt när något var fel, och hon kunde börja krama om mig samtidigt som jag fick tårar, ibland bara för jag kände att allt var så perfekt. Varje gång vi sågs kramade hon om mig som den gången skulle vara den sista. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det är bara så som ingen annan.
Men det var inte det jag skulle säga nu utan: var vänskap var bra, den var ganska så bra. Även om vi båda hade våra irritationsmoment på varandra, men det är sånt som händer. Vi håller inte alltid med varandra, men ofta. Vi kände inte alltid samma sak, men vi förstår ändå varandra på något sätt. Men det är bara såhär, jag kan inte vara den enda som kämpar för något, därför gör jag precis som dig - bryr mig inte längre. Jag vet inte vad du känner egentligen, men känner du så att jag bara var "en bland alla andra" så okej, det finns inget som jag kan göra åt saken. Men jag tror allvarligt att vår vänskap slutade för att vi är för lika varandra, vi uppfattar saker på samma sätt, och ibland blir det fel. Jag har ingenaning vad jag ska säga, men ifall inte båda kämpar då kan vi lika gärna säga hejdå till allt vi hade.
Allting är bara så sjukt..
Men jag klarar mig, som alltid!
Att förklara hur jag känner
Blir ganska svårt
För det finns mycket jag vill säga men vet inte om ni förstår
Jag var rädd som fan för att bli lämnad själv igen
Du lova aldrig svika och att du alltid skulle vara min vän
Men jag klarar mig, som alltid!
Att förklara hur jag känner
Blir ganska svårt
För det finns mycket jag vill säga men vet inte om ni förstår
Jag var rädd som fan för att bli lämnad själv igen
Du lova aldrig svika och att du alltid skulle vara min vän
Kommentarer
Trackback
