jag vill leva mitt liv.
jag är så sjukt trött på det här.
varför måste allting vara svårt,
varför måste man alltid kämpa,
varför kan ingenting någonsin vara lätt?
inget är lätt, och jag är så sjukt trött på det.
jag orkar inte med att höra varenda dag, att jag är så jävla värdelös. jag tar inte åt mig, för jag vet att jag är så mycket mer än så, men jag är så trött på att höra det varje dag! för jag vet att det inte stämmer, så bara sluta. jag är så besviken.
det finns dagar då jag bara vill bort, bort långt bort härifrån & aldrig mer komma tillbaka. vad finns det att forsätta kämpa för egentligen? kanske ordnar det sig, men just nu känns det så långt bort. för så länge som jag kämpat nu utan att få något tillbaka. jag förstår inte, jag har inte gjort något fel.
straffa mig inte för att jag lever precis som alla andra tonåringar, tro mig det finns de som är värre än mig. jag är så trött på det här, att jag jämt & ständigt ska behöva förklara mig, att jag 'måste' göra saker jag inte får göra. bara för att, det blir så. jag är alltid sån som gör tvärtom, säger du åt mig att inte göra något då gör jag det? jo, för jag blir så irriterad.
det finns inget mer att säga, jag är bara så trött på allt det här. det finns ju aldrig något stopp, jag orkar inte mer hur ska jag visa det? jag är så trött på att få panik-attacker, så trött på att gråta tills jag får ont i huvudet och det inte ens går och stoppa. jag insåg för längesedan att det inte är såhär det ska vara, och att det är något är fel. men jag kan inte göra något åt det, jag är bara jag. men jag har ju lärt mig att vara ensam, sånt är livet.
jag har nog bara haft en enda "riktig" bästavän, som jag verkligen känt var mitt allt. men jag har på ett vis "förlorat" henne, men det är ju så det ska vara? det finns inget föralltid, utan alla går skilda vägar någon gång. men jag är så trött på det, den enda gången jag har fått glädjetårar i hela mitt liv, det var när jag var med henne. jag är så trött på att alla ska gå skilda vägar någongång, det är som om det är en oskriven regel.
vad är meningen med livet? svara på den frågan, för iprincip är meningen med livet att, växa upp, gå i skolan, utbilda sig, skaffa ett jobb, och kanske familj och barn. sedan dör man? men i mitt liv söker jag lycka, jag vill ha kul. men det kan jag inte alltid. jag vill nå mina mål, att komma bort från det här. att komma någon annanstans, att kunna göra vad jag vill - när jag vill. jag slår vad om att ni tänker säga, eller tänker att jag är ung, jag har ingenaning om livet om hur det egentligen är i verkligheten osv. men jo, jag vet. men mitt mål kan väl ändå vara att inte bli som alla andra? att vilja ha det annorlunda. ni kommer säga att verkligheten inte är så som jag tror att den är. men allvarligt? jag vet. jag vet att ingenting är lätt, men varför tror ni jag sa att jag är så trött på att man ska behöva kämpa så olidligt mycket för att få det man vill ha. jag är så trött på vuxna som tror sig vara så mycket bättre, det går ju inte alls och lita på någon typ.. häromdagen (eller ja.) berättade jag en sak, för jag ville ha hjälp med det. men vad reagerade ni på då? att jag var ensam hemma och blabla, omg. jag berättade inte att jag var ensam hemma, jag berättade något annat? som jag hade så extremt jobbigt att tala om, något som jag inte ville säga nej men då ska ni inteeeee absolut inte! lyssna på det, nejnej. usch, anledningen till att jag hellre håller min käft stängd.
vuxna säger ständigt, att vi fortfarande är så unga.. men nej, när vi vill göra något (som de anser oss vara för små för) så säger ni att vi är för små, när vi gör något fel, inte tar vårt ansvar eller något sådant, vad klagar ni då på? att vi är gamla nu, att vi borde ta vårt ansvar och tänka efter om våra handlingar.
jag vet inte varför jag kom in på hur vuxna beter sig alls här nu, det var inte meningen. utan meningen var att jag är så sjukt trött på allt det här, det finns inget stopp. jag var bara så sjukt sur, efter att ha en panik attack igen att jag var tvungen. vet knappt vart jag ska ta vägen längre, känns som slutet. tänk om jag bara kunde få vakna en morgon, och allt var perfekt? åtminstonde för en dag.. jag säger nu att jag hatar högtider, jag hatar julen, jag hatar min födelsedag.. vad hände på julen? jo som vanligt, det kunde inte ens vara bra då. vad hände på min födelsedag? samma skit som vanligt där med. jag orkar inte mer, jag vill supa bort alla mina bekymmer nu. och det där lät väldigt omoget/fjortis, men jag vet knappt något längre.
känns som jag lever i en fejk värld, där jag är med i en sån här dokusåpa som typ paradise hotel eller big brother. typ att alla i min omgivning är skådespelare och det är typ dolda kameror överallt och jag har växt upp i en "falsk värld". när jag reser, eller är på flygplan så tar det endast så lång tid att flyga eftersom.. ehm ja de som fixar hur allt ska se ut, måste ha tiden på sig att fixa liksom "världen" jag då reser till. ja något jag tänkt på länge. känns som att det bara är jag som har motgångar hela tiden, känns som om det bara är jag som inte kan vara glad. jag kan vara glad, jag kan vara glad när det händer något kul det kan jag. men jag vet att det bara varar för stunden, att efter den lilla stunden man har så kommer man tillbaka till verkligheten.
varför måste man alltid kämpa,
varför kan ingenting någonsin vara lätt?
inget är lätt, och jag är så sjukt trött på det.
jag orkar inte med att höra varenda dag, att jag är så jävla värdelös. jag tar inte åt mig, för jag vet att jag är så mycket mer än så, men jag är så trött på att höra det varje dag! för jag vet att det inte stämmer, så bara sluta. jag är så besviken.
det finns dagar då jag bara vill bort, bort långt bort härifrån & aldrig mer komma tillbaka. vad finns det att forsätta kämpa för egentligen? kanske ordnar det sig, men just nu känns det så långt bort. för så länge som jag kämpat nu utan att få något tillbaka. jag förstår inte, jag har inte gjort något fel.
straffa mig inte för att jag lever precis som alla andra tonåringar, tro mig det finns de som är värre än mig. jag är så trött på det här, att jag jämt & ständigt ska behöva förklara mig, att jag 'måste' göra saker jag inte får göra. bara för att, det blir så. jag är alltid sån som gör tvärtom, säger du åt mig att inte göra något då gör jag det? jo, för jag blir så irriterad.
det finns inget mer att säga, jag är bara så trött på allt det här. det finns ju aldrig något stopp, jag orkar inte mer hur ska jag visa det? jag är så trött på att få panik-attacker, så trött på att gråta tills jag får ont i huvudet och det inte ens går och stoppa. jag insåg för längesedan att det inte är såhär det ska vara, och att det är något är fel. men jag kan inte göra något åt det, jag är bara jag. men jag har ju lärt mig att vara ensam, sånt är livet.
jag har nog bara haft en enda "riktig" bästavän, som jag verkligen känt var mitt allt. men jag har på ett vis "förlorat" henne, men det är ju så det ska vara? det finns inget föralltid, utan alla går skilda vägar någon gång. men jag är så trött på det, den enda gången jag har fått glädjetårar i hela mitt liv, det var när jag var med henne. jag är så trött på att alla ska gå skilda vägar någongång, det är som om det är en oskriven regel.
vad är meningen med livet? svara på den frågan, för iprincip är meningen med livet att, växa upp, gå i skolan, utbilda sig, skaffa ett jobb, och kanske familj och barn. sedan dör man? men i mitt liv söker jag lycka, jag vill ha kul. men det kan jag inte alltid. jag vill nå mina mål, att komma bort från det här. att komma någon annanstans, att kunna göra vad jag vill - när jag vill. jag slår vad om att ni tänker säga, eller tänker att jag är ung, jag har ingenaning om livet om hur det egentligen är i verkligheten osv. men jo, jag vet. men mitt mål kan väl ändå vara att inte bli som alla andra? att vilja ha det annorlunda. ni kommer säga att verkligheten inte är så som jag tror att den är. men allvarligt? jag vet. jag vet att ingenting är lätt, men varför tror ni jag sa att jag är så trött på att man ska behöva kämpa så olidligt mycket för att få det man vill ha. jag är så trött på vuxna som tror sig vara så mycket bättre, det går ju inte alls och lita på någon typ.. häromdagen (eller ja.) berättade jag en sak, för jag ville ha hjälp med det. men vad reagerade ni på då? att jag var ensam hemma och blabla, omg. jag berättade inte att jag var ensam hemma, jag berättade något annat? som jag hade så extremt jobbigt att tala om, något som jag inte ville säga nej men då ska ni inteeeee absolut inte! lyssna på det, nejnej. usch, anledningen till att jag hellre håller min käft stängd.
vuxna säger ständigt, att vi fortfarande är så unga.. men nej, när vi vill göra något (som de anser oss vara för små för) så säger ni att vi är för små, när vi gör något fel, inte tar vårt ansvar eller något sådant, vad klagar ni då på? att vi är gamla nu, att vi borde ta vårt ansvar och tänka efter om våra handlingar.
jag vet inte varför jag kom in på hur vuxna beter sig alls här nu, det var inte meningen. utan meningen var att jag är så sjukt trött på allt det här, det finns inget stopp. jag var bara så sjukt sur, efter att ha en panik attack igen att jag var tvungen. vet knappt vart jag ska ta vägen längre, känns som slutet. tänk om jag bara kunde få vakna en morgon, och allt var perfekt? åtminstonde för en dag.. jag säger nu att jag hatar högtider, jag hatar julen, jag hatar min födelsedag.. vad hände på julen? jo som vanligt, det kunde inte ens vara bra då. vad hände på min födelsedag? samma skit som vanligt där med. jag orkar inte mer, jag vill supa bort alla mina bekymmer nu. och det där lät väldigt omoget/fjortis, men jag vet knappt något längre.
känns som jag lever i en fejk värld, där jag är med i en sån här dokusåpa som typ paradise hotel eller big brother. typ att alla i min omgivning är skådespelare och det är typ dolda kameror överallt och jag har växt upp i en "falsk värld". när jag reser, eller är på flygplan så tar det endast så lång tid att flyga eftersom.. ehm ja de som fixar hur allt ska se ut, måste ha tiden på sig att fixa liksom "världen" jag då reser till. ja något jag tänkt på länge. känns som att det bara är jag som har motgångar hela tiden, känns som om det bara är jag som inte kan vara glad. jag kan vara glad, jag kan vara glad när det händer något kul det kan jag. men jag vet att det bara varar för stunden, att efter den lilla stunden man har så kommer man tillbaka till verkligheten.
och säg inget om att jag whinar, jag har inte bett er läsa. jag behövde bara skriva detta liksom , skriva av mig. det är väl min blogg? AND NO COMMENTS. någonstans måste jag väl få skriva något någongång, annars exploderar jag snart.
Kommentarer
Postat av: josefina ♥
ricci?
du får inte må såhär..
har inte kännt dig länge alls men jag litar redan på dig till 110% och jag hoppas att du kan lita på mig med.
om du inte orkar mer ska jag försöka för oss båda..
det kanske inte räcker men jag ska kämpa med dig.
ska kämpa för dig för du är mycket bättre än dom flesta och du är värd mycket mycket bättre.
jag finns ALLTID om du vill snacka, oavsett vad, när det är, du kan alltid ringa, 24/7
jag älskardig<33
Trackback
