R I C C I S ❤

Jag är så glad, lycklig. Det är jag. Men samtidigt inte, hur beskriver man den känslan. Jag tänker på mitt förflutna hela tiden, både allt dåligt och allt bra. Jag saknar ibland allt som hände förut, vilka och vad som var mitt allt just då.

Tänker jag för långt bak, då händer massa, tänker jag ungefär ett år tillbaka då mår jag illa inombords. Jag kommer fortfarande ihåg den där känslan, att bara vilja sova hela tiden, då jag stängde in mig från allt runtomkring, jag stängde verkligheten ute. Jag ville leva i min egna lilla bubbla och bara glömma verkligheten, på nätterna kunde jag inte sova. Önskade att den gången jag slöt mina ögonen skulle vara den sista, att de aldrig mer skulle öppnas. Jag känner smärta.

Samtidigt som jag ständigt försöker glömma allting så inser jag att det behövs för mig, det behövs för att vara jag. Vårt förflutna är det som formar oss. Det är därifrån jag har fått viljan att nå mina drömmar. Tänker jag på tiden innan det får jag blandade känslor, bra och dåliga. Minns då när jag fick glädjetårar, för att allting var så perfekt, det kunde inte bli bättre. Samtidigt så kände jag - det var inte mitt riktiga liv, det var inte verkligheten.

Jag önskar att jag föddes på rosa moln, men nu är min dröm att en gång få komma dit istället, att sväva i rosa moln.
Jag saknar alla mina gamla vänner, umgänget och allt vi gjorde. Ständigt ser jag dessa personer, överallt, IRL, fb, ja överallt. Då undrar jag hur det kunde bli såhär... Men samtidigt är jag lycklig, men på ett annat sätt. Det fattas bara några små bitar i pusslet, snart är det färdigt. För en gångs skull. Snart så. Håll ut, forsätt kämpa.