R I C C I S ❤

Jag kollar tillbaka i min blogg, hur mitt liv, ja hur allt var innan jag hade fallit för dig. Innan jag ens tänkte på det sättet, tänkte jag alls på dig då eller var du bara precis som alla andra? Sen vet vi ju alla att man inte skriver ut allt till 100% i bloggen, men bloggen får mig ändå att minnas. Och jag minns att du var som en i mängden, kanske för att jag aldrig hade träffat dig personligen och verkligen pratat med dig, kanske för att jag inte ville hoppas på något. Jag vet inte och det kommer inte gå att förklara. Jag minns att "första" gången jag såg dig, ja första efter att jag lärt känna dig, liksom pratat med dig och så. Först trodde jag att din kompis var du, då rättade min kompis till mig och sa "Nej, det är ... , där är han" och jag stod som ett frågetecken och bara "Var?" tillslut såg jag dig och det var inget speciellt i den stunden. Men när jag gick därifrån sa jag att det var otroligt, jag var helt galen men jag sa också "Nej, det skulle aldrig bli så och jag ska inte hoppas på något" Varenda gång tänkte jag att allt bara var som vänner, tänkte "Han beter sig säkert så mot alla sina vänner" Sakta men säkert insåg jag att det inte var så, när jag precis VERKLIGEN insåg att det inte var så låg till, då började allt till så som det är till idag. Jag inser att jag från början sa "Nej, det är inget att ens hoppas på" men att alla runt om mig hela tiden pushade mig. Sa "Jo det är klart", "aws så gulliga", "man beter sig inte så mot en bara vän" .. Ja jag vet inte vart jag vill komma fram med det här för det finns inget att komma fram till, säger bara att jag är ganska trött på det hela, kanske är det mitt sinne som spökar med mig för jag behöver sömn. Trots allt, brukar jag inte tänka så mycket mer längre, jag försöker att inte skriva något heller, jag bara flyter med i strömmen. Kommer dit där den tar mig. Men ibland, ibland så kan jag inte sluta tänka på hur det skulle vara men ganska snabbt brukar jag försöka skjuta bort tanken. Det är svårt när man får höra olika saker från alla håll & kanter, jag hör varje dag folk säga att jag ska eller inte ska prata med dig ens, jag får varje dag höra något som påminner mig eller så ser jag varje dag saker som påminner mig. Men jag vet också att jag mår bra. Därför försöker jag följa med den strömmen.

äh vet ni vad? Det kommer aldrig gå att förklara. För jag kommer inte på några konkreta frågor så det går liksom inte att svara på riktigt. Jag vet att hela texten är riktigt osammanhängade och inte riktigt vänlig att läsa. Men det är inte meningen, meningen är att jag försöker skriva vad jag tänker på text och när jag är trött så är det så det blir. Det är inte meningen att folk ska läsa, det är meningen att jag ska skriva ut. Jag vill inte att folk ska läsa det ens. Jag svamlar för mycket och borde sussa nu. Och som alltid - "Natti (och så någon fortsättning)" ...

Btw det här skrev jag 12e Augusti förra året, 2010 "För första gången på länge, känns allting bra. Nästan för bra och det skrämmer mig nästan lite.. För vad händer om allt försvinner, på en sekund igen?" Nå? Hade jag inte rätt, det var vad jag visste. Några månader senare är man kvar, nästan iallafall, hänger löst på en sytråd.