alla har vi någonting som har gjort oss till den vi är idag
en sak som jag har lärt mig är att alla har någonting som de bär på.
alla har sin Ross Geller, killen som man föll så jävla hårt för, som man tröttnade på och lämnade men som sedan kom tillbaka hela tiden. killen som man insåg att man faktiskt hade känslor för, men så var det lite för sent. killen som sen vill ha dig när det passar som minst och just den killen som man sedan jämför alla andra med.
på samma sätt har alla killar sin Rachel Green. tjejen som man suktade efter så jävla länge och till slut faktiskt fick. tjejen som man älskade över allt annat men som kunde gå en på nerverna, tjejen som lämnade dig och som fick dig att trösta dig själv med att svina runder.och tjejen som sedan fick dig att ångra ditt misstag alldeles för länge.
alla har sina historier, alla har på något sett mer eller mindre upplevt grief. alla har på något stadie fått känna riktig jävla smärta och inse vilka jävla skitdagar det finns i livet.
några har mist en bästa vän, genom ett svek eller en olycka. några har blivit slagna med en sådan kraft att akten sårade mer än slaget. vissa har blivit utnyttjade och kränkta till den grad att de äcklas över sig själva. några har förlorat en pappa genom en hemsk händelse, en hemsk fru eller ren idioti och andra har önskat att de någon gång skulle få träffa sin.
vissa av oss har sårat sig själva, lagt skulden på sig själv och försökt att känna efter om det verkligen är värt att leva. några har blivit lämnade på ett så pass groteskt sätt att glädjen är som en främmande ande. vissa har råkat ut för olyckor, blivit bristfälliga för livet eller tvingas leva med kroniska ärr. en del har nått botten, på ett eller annat sätt som de får bearbeta under en lång tid.
kanske har några av oss förlorat en syster, förlorat en bror eller fått beskedet att det finns en stor risk att denne inte överlever detta. några av oss har gått miste om en mor- eller farförälder som hade alldeles för stor plats i vårt liv. en del av oss har fått se någon vi älskar lida, har fått följa med på en resa utav långt jävla lidande och bara tvingats stå bredvid utan att kunna bidra med ett skapandes mög. vissa har fått ta smällen av att bli stämplad som helt jävla hjälplös och tvingats trycka ihop sina satans händer och be en bön, för det finns inget annat att bidra med än lite framtvingad livsglädje.
några av oss har sett någon dö. har fått vara närvarande vid något som skall komma att jaga personen i fråga varenda jävla natt tills de kanske en dag, en vacker dag i framtiden, kan förlåta sig själva för att de inte försökte bättre.
alla har vi någonting som har gjort oss till den vi är idag. det finns en naturlig förklaring till varenda liten del av vår personlighet och där finns alltid en anledning till varför vi är som vi är.
livet har så jävla mycket mer att ge än sorg. det är synd om oss alla och fler hatdagar kommer vi att ha. det är bara en tidsfråga.
så sluta sura, sluta bli förbannade över småsaker, sluta spendera tid på att argumentera om totalt lönlösa diskussioner, sluta hata folk, sluta hacka ner på människor bara för att ni inte kan glädjas med dem, sluta gå upp i taket av något som i längden inte kommer spela någon roll, sluta låta er själva bli avundsjuka, sluta tjura om era föräldrar ber er att städa ert stökiga rum, sluta slösa energi på ovärda människor och sluta bry er så jävla mycket om vad andra tycker.
för vad fan gör det om hundra år, allvarligt talat?
