Ditt tankesätt gör det inte lätt.
Don't hate on me now.. Jag har funderat länge på det här och har inte varit riktigt säker på hur jag ska göra men jag antar att jag skriver om det ändå nu då. Jag ska erkänna att saker och ting inte riktigt gått som jag velat den senaste tiden, även om jag ändå varit helt okej. Jag vet att jag sa redan under sommarlovet att jag skulle ta skolan det här året, före andra saker. Jag undrar om det var värt det, jag har inte pluggat så mycket mer, visst har jag höjt mig men jag tror inte det beror på att jag lagt ner mer tid, för det har jag nog inte. Möjligtvis liite mer, men inte mer än så. Ändå så har det påverkat det mig, som att jag faktiskt har gjort det. Nästan som om jag lagt ner all min vakna tid åt skolan, och visst tänker jag hela tiden på saker jag ska göra men jag gör inte de. Jag vet att det är värt det, men jag undrar ändå om det verkligen var det? Kunde jag inte bara lärt mig att balansera saker och ting bättre.
Men det är inte bara det, jag har dragit mig tillbaka. I do miss everything, men jag har inte orkat med all drama på sistone och backat. Varit rädd för att saker ska upprepa sig, som alltid - och det har hänt. Ett flertal gånger. Människor har sårat mig och om jag verkligen, verkligen gillar någon person, då kan jag förlåta vad som helst. Vet att det är inte är bra, men man är ofta efterklok, är man inte?
Vet inte vad jag vill komma fram till. Eller jag vet, men jag vet inte om jag kan skriva ut allt helt ärligt. Men ja, jag har backat från människor, jag har pushat folk ifrån mig, inte direkt medvetet, samtidigt som de här bara backat med glädje, och det sårar mig. Allting har inte gått bra, nej, men jag har bara satt upp en fasad och låtsas som att allt är okej. Det har faktiskt varit okej, men jag vet att innerst inne så känns det fel. Det känns som en klump, som vägrar att släppa. Jag har gett upp, antagit att det är såhär det ska vara. Vet inte ens om jag vågar släppa in folk i mitt liv längre efter allt för det finns inget som gör så ont som när folk faktiskt lämnar en. När jag väl har släppt in någon, då har jag inte längre några hemligheter känns det som. Vem som helst hade kunnat fråga mig en fråga som verkligen tar på mig, men jag hade ändå svarat. För det är sån jag är, jag döljer inte saker. Men folk snackar, alldeles för mycket. Såna som inte kan sköta sitt eget utan vet allt om alla.. Jag säger inget, men jag har alldeles för många "vänner" som endast kommer till mig när de behöver något, men när jag står där, är det någon, en enda person som står kvar där då eller? Nej. Ni förstår inte hur trött jag är på det, men jag är inte sån. Om någon ringer mig mitt i natten, kvällen dagen whatever kan jag inte låta bli att svara. Men när jag ska ringa, för att ha ett samtal i fem minuter tror ni att jag ens får ett svar då eller? Nej, signalerna bara tutar. Och det är inte det enda, det finns så mycket mer än det här men det var bara ett exempel, och det var nog det minsta exemplet av alla. Jag är inte en "Nej"-sägare, utan en "Ja"-sägare, och folk utnyttjar det. Jag trodde det handlade om att ge och ta, jag undrar när folk ska ge tillbaka?
Det finns så mycket mer, men jag kanske inte ska skriva allt..
Men det är inte bara det, jag har dragit mig tillbaka. I do miss everything, men jag har inte orkat med all drama på sistone och backat. Varit rädd för att saker ska upprepa sig, som alltid - och det har hänt. Ett flertal gånger. Människor har sårat mig och om jag verkligen, verkligen gillar någon person, då kan jag förlåta vad som helst. Vet att det är inte är bra, men man är ofta efterklok, är man inte?
Vet inte vad jag vill komma fram till. Eller jag vet, men jag vet inte om jag kan skriva ut allt helt ärligt. Men ja, jag har backat från människor, jag har pushat folk ifrån mig, inte direkt medvetet, samtidigt som de här bara backat med glädje, och det sårar mig. Allting har inte gått bra, nej, men jag har bara satt upp en fasad och låtsas som att allt är okej. Det har faktiskt varit okej, men jag vet att innerst inne så känns det fel. Det känns som en klump, som vägrar att släppa. Jag har gett upp, antagit att det är såhär det ska vara. Vet inte ens om jag vågar släppa in folk i mitt liv längre efter allt för det finns inget som gör så ont som när folk faktiskt lämnar en. När jag väl har släppt in någon, då har jag inte längre några hemligheter känns det som. Vem som helst hade kunnat fråga mig en fråga som verkligen tar på mig, men jag hade ändå svarat. För det är sån jag är, jag döljer inte saker. Men folk snackar, alldeles för mycket. Såna som inte kan sköta sitt eget utan vet allt om alla.. Jag säger inget, men jag har alldeles för många "vänner" som endast kommer till mig när de behöver något, men när jag står där, är det någon, en enda person som står kvar där då eller? Nej. Ni förstår inte hur trött jag är på det, men jag är inte sån. Om någon ringer mig mitt i natten, kvällen dagen whatever kan jag inte låta bli att svara. Men när jag ska ringa, för att ha ett samtal i fem minuter tror ni att jag ens får ett svar då eller? Nej, signalerna bara tutar. Och det är inte det enda, det finns så mycket mer än det här men det var bara ett exempel, och det var nog det minsta exemplet av alla. Jag är inte en "Nej"-sägare, utan en "Ja"-sägare, och folk utnyttjar det. Jag trodde det handlade om att ge och ta, jag undrar när folk ska ge tillbaka?
Det finns så mycket mer, men jag kanske inte ska skriva allt..
Kommentarer
Trackback
